När jag var barn sa jag att jag skulle bli "allkonstnär" och för mig innebar det att vara en konstnär som går över alla gränser och skapar med alla medel. 

Vi hade en myshörna i mitt barndomshem där man kunde sjunka ner i en fåtölj och lyssna till lpskivor genom stora varma hörlurar som stängde ute bruset från omvärlden. Där satt jag ofta och lyssnade till sagor som Vilse i pannkakan, Örat mot jorden eller Loranga Mazarin och Dartanjang. Jag är fortfarande barnet som älskar sagor och berättelser och skapar gärna egna. 

 Under mina år på Domen konstskola och Högskolan för fotografi på Göteborg universitet undersökte jag olika medier, skulptur, teckning, fotografi och videokonst. Men det var först när jag skapade mina fiktiva karaktärer som jag upplevde att jag levde ut min dröm som multimedia konstnär. Jag byggde installationer som kretsade kring Otto Frisk och vampyren som isolerat sig för att leva i celibat. Genom diverse föremål, teckningar, skulpturer, videor och dagboksanteckningar fick besökarna lära känna mina karaktärer. Installationsformen gav utrymmet för flera konstuttryck samtidigt och genom dessa berättade jag min historia. Välkomna att kika på min gamla sida:

https://amandaperdawidi.wordpress.com/

Som småbarnsförälder är tiden med barnen viktigast och idéerna till nya konstprojekt har legat och dammat, nästan möglat i mitt huvud. Tidsbristen har gjort att jag lärt mig begränsa min gränslöshet och jag har insett att jag inte måste skapa i alla medier samtidigt. Jag har kommit till ett stadium då jag vill vända blad i mitt skapande och börja på nytt. Jag vill fortfarande berätta en historia men utgår från mig själv. Min självbiografiska resa börjar med en bearbetningsprocess av en livskris, i poesi och fotografi berättar jag om mina tågresor mot livets vändpunkt.